På besök i Hörnefors pappsal - artikel 3
Vi ska här fortsätta vår vandring genom Hörnefors Sulfitfabrik. I artikel no:1 berättades om hur Angerd Karlsson överlämnade ett fotoalbum till Redaktionen med historiska Sulfitbilder. I den inledande artikeln diskuterades; barkning, flistugg, och lagring av ved eller flis på hög. I artikel no:2 övergick skepnaden till flis - med följande moment; kokning till massa, kvistavskiljning, filtrering, tvättning, silning, blekning och urvattning. I denna, den 3:e artikeln ska vi träda in i pappsalen. Angerds bilder är från tiden då klockan klämtade och Fabrikens öde stundom beseglas - 1982.
Bild 1. En bild med en byggnad och ett skeende i processen just innan denna artikel tar vid, nämligen ”Blekeriet”.
I enkla ordalag tillverkas papper genom att vatten med uppslammade cellulosafibrer läggs utöver ett nät, likt en filterduk. Vattnet rinner av medan pappersfibrerna fångas av nätet. I gamla tider gjordes detta för hand, med textilfibrer från lump eller med allehanda mer eller mindre användbara växtfibrer. När Hörnefors sulfitfabrik öppnade dörrarna fanns en metod att sönderdela träfibrer med sulfitkemikalier.
För den oinvigde, inklusive skribenten, är det nätt och jämt begripligt vad som är skillnaden mellan massa och papper. Notera skillande på papp och papper. I texten blandas dessa ord och det är inte uppenbart vad Anngerds bilder är fotade och återger. En pappersmassaindustri tillverkar massa i form av ark av "papp". Ett pappersbruk förädlar massan till papper av olika sort.
I Hörnefors tillverkades först pappersmassa levererat i massabalar och sedermera även papper på rulle eller skuret paketerat å andra sidan. Pappersbruk som inte har egen massatillverkning köper halvfabrikatet, buntade ark av torkad massa, exempelvis då det begav sig från Hörnefors Sulfitfabrik. Det hela blir yttermera komplicerat eftersom ”papper” inte bara är papper. Begreppen ”papper” sönderfaller i en mängd undergrupper av styrka och egenskaper beroende på tillverkningsmetoder och efterbearbetning. Mer om detta kan läsas på nätet.
Bild 2. Ett så kallat viraparti, där pappersmassan ses som en vit matta till vänster i bild.
Processen består av olika ”partier”. Begreppet ”vira” förekommer bland Angerds ord. Vira syftar på den vanligaste industriella pappersmetoden. Den uppslammade massan, kallad mäld, fångas upp på en oändligt roterande/återcirkulerande horisontell och perforerad duk som dras fram av ett bälte. Ett finare ord för denna teknik är ”fourdriniermaskin”, om vilken man kan läsa om på nätet. Viror finns i olika varianter, den som ses i bild 2 är en så kallad ”planvira”.
Bild 3. Angerd Karlsson beskriver denna bild som ”Viraparti men viraduken borttagen”
Hörnefors Sulfitfabrik hade flera papp-maskiner av olika ålder, bredd och kapacitet. I bild 2 ses en större installation medan bild 3 visar en maskin med mindre bredd och av äldre modell. Bild 3 är däremot intressant eftersom man ser maskinen med viraduken borttagen. Vatten ur massan samlades således på den bädd som ses i bilden.
Bild 4. Industrihistoria med en pappersmaskin av gammal sort.
I bild 4 ses en konstruktion som tros ha några år på nacken. Den teknikintresserade noterar åldern utifrån maskinstommars utformning och vredens gjutning. På baksidan av fotografiet anges kryptiskt: ”Filtar och pressparti efter vira på 2:an eller gamla 3:ans maskin för kvist och emballage, 1982-01-29.” Angerds skrivstil är lite svårtolkad, men man tycker sig uppfatta texten ”maskin för kvist”. Kvistar var inte önskvärda i massan, och sorterades ut enligt den föregående artikeln. Kanske körde man sämre sortens massa för simplare emballagepapper och då genom de gamla maskinerna. Ett kvistigt papper är ju inte bra, men lite grövre fibrer och skrot efter kvist kanske fungerar.
Bild 5. Pappsalen med samma maskin som i bild 2. Vilket nummer denna maskin har är inte känt, kanske hade den nummer 1. Mannen i bild stoltserar utmed virapartiet, han är tyvärr inte namngiven. Möjligen hette han Gunnar Karlsson som återkommer på andra bilder.
Bild 6. I bild ses Gunnar Karlsson, sittandes i den så kallade ”förarkuren till pappsalen”.
Gunnar Karlsson ser antytt moloken ut i bild 6. Det är nog inte så konstigt eftersom bilden togs då det inte var många kok kvar vid Hörnefors Sulfitfabrik, 1982-01-29.
Bild 7. Här ses operatören Stig Edström framför kontrollpanelen till PM1, med andra ord, PappersMaskin nr 1. Stig var från Västamarken, utmed vägen söderut till Norrbyn, en uppgift som framgår av fotots baksida.
En pappersmaskin har många ”partier”. Begrepp som; bröstvals, guskvals och återgångsvalsar samt foilslister och suglådor hör till processen. Passage genom valsar kallas ”nyp”. Allt syftar till att pressa samman cellulosafibrerna och urvattna ”pappret”.
Bild 8. Viraparti, kanske tillhörande pappersmaskin nr 1 att döma av storleken. Man noterar maskinens omfång, säkert 100 meter lång.
Bild 9 Maskinkörare Gunnar Karlsson och reparatör Bernt Nilsäter ses här i pappsalen.
Fabriken styrdes av olika baser. Enligt Rune Öströms berättelse på Becken-Webben var baserna snälla. Kanske berodde det på att de själv lärts upp och arbetat på fabriken från unga år och därmed antagit en ödmjuk hållning till både pappersprocessen och pappersarbetet.
Bild 10. Skiftbasen Oskar Burström ses här samspråka med Leo Karlsson.
Leo Karlsson skymtar i bild 10. Det framgår av bildens text att han var elingenjör och chef för instrumentverkstaden. Tyvärr dog Leo våren 2011. Han hade uppmärksammat att Becken-Webben delade sitt eget intresse för lokalhistoria. Hans önskan var att det material han samlat skulle komma Becken-Webbens Redaktion till del. Någon vecka efter hans bortgång överlämnades sålunda en pärm i A3-format till undertecknad. Pärmen innehöll en mängd med intressanta kopior av kartblad och dokument om Hörneå, från flera århundraden tillbaka. Undertecknad och Redaktion uppskattar Leos omtanke och hans bidrag, en person man gärna önskat träffa och personligen tacka. Hans material kommer bearbetas och artiklar skrivas framöver.
Bild 11. Tjänstemannabostäder och till höger längre upp utmed gatan ses ”mässen”, som Angerd Karlsson beskriver det. Fotot är taget 1984. Idag kallas mässen för ”Bruksgården”, och fungerar som vandrarhem med adress Hamnskärsgatan 1.
Det har idag nästan gått 30 år sedan Hörnefors Sulfitfabrik tystnade. Slamret torde väl inte ha stört så många i samhället, då fabriken låg på Hamnskär en bra bit bort. Lukt var inte heller något stort problem med sulfitmassa, till skillnad från sulfatprocessen.
Något som däremot lär ha tystnat är det dagliga pratet om papper och massa. En bruksmiljö får en speciell identitet, färgad av samspelet mellan industri och dess bygd. Det är lite förmätet att sitta i Hörneå och skriva om detta, och inte heller ha medverkat i denna identitetsbyggnad. Becken-Webbens enkla ambition att sätta ord till Angerd Karlssons bilder, och därmed till att bevara minnet av Hörnefors Sulfitfabrik.
Gunnar Engström, 2011-12-08
Besökare